Ett episkt slut på en episk serie- Timeless

Av Gail Carriger
Titel: Timeless
Serie: The Parasol Protectorate #5
Sidor: 386
Utgiven: 2012
Förlag: Orbit
Första meningen: I said no such thing." grumblwd Lord Maccon, allowing himself, begrudgingly, to be trussed in a new evening jacket.

Kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Alexia lever ett väldigt trevligt liv i London med sin man, eftersom de varit tvungna att flytta tillsammans med hela flocken till London på grund av att Woolsey nu för tiden är helt upptaget av vampyrer (helt deras eget fel). Alexia och Conalls dotter, Prudence, trivs med att ha Lord Akeldama som styvfar även om det kan innebära vissa katastrofer då och då. Det är inte lätt att ha en dotter som stjäl skinnet av folk (inte helt bokstavligt) så fort hon rör vid dem. Vilket innebär ett problem eftersom Prudence inte kan komma i kontakt med sin far efter solen gått ner eftersom hon då förvandlas till en liten vargunge och Conall blir en vanlig dödlig, samma problem är det med Lord Akeldama fast hela tiden.
Livet går vidare som vanligt, hur vanligt det nu kan bli i Alexias tillstånd, ända tills en rad av händelser förändrar allting abrupt. För det första kommer Sidheag Kingair, alfa för Kingair-flocken i Skottland (Conalls barnbarnsbarnbarns..(etc)) med underliga nyheter. Hennes Beta Dubh skickades iväg till Egypten för att utreda en sak angående en mumie, och är nu spårlöst försvunnen.
Och inte nog med det så dyker Countess Nadasdy upp och berättar att vampyrdrottningen för vampyrgruppen i Alexandria, Egypten, befaller Alexia att komma dit tillsammans med Prudence.
Alexia har inte precis något val i sammanhanget, men aldrig i livet att hon tänker resa ensam. Tillsammans med henne och Prudence följer såklart Lord Maccon med, och
så Alexias typ-vän Madame Lefoux. Och så såklart Alexias ständiga följeslagare och vän Ivy Hisselpenny, ackompanjerad av sin man, sina tvillingar och deras teatersällskap.
Det blir en rätt kaotisk resa, men under tiden gör de en hel del upptäckter. Saker som har att göra med underlig pest som tyckts ha sträckt sig ut över ett större område än tidigare, och såklart något som har att göra med något Alexias klantiga far gjorde i sin ungdom. Om det är något Alexia inte kan motstå så är det ett mysterium, även om det kan innebära fara för alla inblandade, och framför allt, hon själv.
___________________________________________________________________________

Ni vet det där ögonblicket när man inser att man just läst sista boken på en serie man älskar? Jag gråter inombords D: Ungefär.

Jag hade rätt så höga förväntningar på boken, sista boken är nästan viktigast. Det är då alla lösa trådar ska lösas upp, då man hoppas på att ens favoritkaraktärer får ett lyckligt slut eller åtminstone överlever. Och jag vet inte om det bara är jag men boken fyllde verkligen upp mina förväntningar. Jag tyckte den var så. Himla. Bra.

Om det är något jag ska klaga på är det väl att den gick lite seg början. Visst var det roligt när de jagade Prudence omkring och hälsade på Nadasdy, men tempot var ändå lite segt. Det kan ju ha varit eftersom jag började läsa den direkt efter Heartless men sen kom fram till att jag ville vänta lite med den, dessutom orkar man inte läsa tre böcker i en serie på raken.
Men när Alexia åkte med allihopa till Egypten flöt tempot på igen. Jag älskar Ivy, och att se henne som dominerande tvåbarnsmamma ombord på en båt till Egypten är något man inte kan missa.

En sak jag blev glad över var att de ofta bytta mellan Alexias PoV till Biffys, där han är i London. Aw, jag har älskat Biffy ända sen trean då han började komma med lite mer, och jag älskar att läsa hans delar. Bytet mellan de två PoV går väldigt smidigt, och det är inte så att det alltid slutar med en cliffhanger, men det händer i alla fall något som får en att vilja fortsätta läsa.

STOR SPOILERVARNING: Vad det bara jag som faktiskt trodde att Conall dog? Jag grät nästan, snacka om att verkligen vara inne i boken. Det kändes så verkligt, och när jag tänkte efter så lät det dessutom som en sak Carriger skulle kunna utsätta sina läsare för. Det har dött så himla lite folk i berättelsen, när man tänker efter, och jag trodde VERKLIGEN att han var död. Ingen skulle väl egentligen överleva det där?

Jag älskade slutet. Man blev matad med ledtrådar lite då och då som man hade en aning om hur det hela skulle sluta. Men jag blev ändå rätt förvånad och överraskad. Slutet var en salig blandning, inte för lyckligt men inte för tragiskt. Carriger lämnade ändå berättelsen rätt så öppen, ingen epilog eller sånt där hon skrev typ "då levde de lyckliga i alla sina dagar" eller skrev hur livet flöt på efter Timeless. Det finns så många saker jag vill skriva om, men det innebär kopiöst mycket spoilers, så nej.

Jag är inte säker, jag kan ha fel, jag har så dålig koll, men jag har för mig att Carriger sagt någonting om att skriva ännu en serie som typ ska handla om Prudence? Om hon gör det tänker jag absolut läsa den, och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som denna. Det är alltid sorgligt när man läst ut en så bra serie, jag kommer sakna alla karaktärer, humorn, berättarsättet och 1800-tals miljön, men jag kan alltid läsa om dem, vilket jag är säker på att jag kommer göra flera gånger. Enligt mig var Timeless en värdig avslutning på serien och varenda sekund jag läste njöt jag av. Den var otroligt spännande hela tiden

Citat:
"I never gossip. I observe. And then relay my observations to practically everyone."    

Scotsmen, she had occasion to observe, often did have nice knees. Perhaps that was why they insisted upon kilts