söndag 1 december 2013

Nikkis dagbok

 
Av Rachel Renée Russel
Titel Nikkis dagbok #1; Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv.
Serie: Nikkis dagbok #1
Original titel: Dork Diaries. Tales From a Not-So-Faboulous Life.
Sidor: 282
Förlag: Modernista (tack för boken!)
Utgiven: 2013
Första mening: Ibland undrar jag om min mamma är HJÄRNDÖD.
 
Handling:
 
Nikki J. Maxwell lever ett så kallat inte-särskilt-fabulöst liv. Hon har precis börjat åttan i en ny snobbig skola där hon inte ens har en cool Iphone att höja sin status med. Och som om inte det vore nog upptäcker Nikki att hon har skåpet bredvid den snyggaste och populäraste tjejen i skolan, McKenzie, en uppblåst och rentav elak typ som förväntar sig att alla ska böja sig efter hennes vilja, vilket alla förstås gör. Nikki tycker verkligen inte om McKenzie, och det verkar vara ömsesidigt när McKenzie gör vad som helst för att skämma ut Nikki. Men när den stora konsttävlingen ska hållas i skolan, och McKenzie anmäller sig, då blir det krig. Konst är ju trots allt Nikkis stora passion.
Nikki blir även vän med två stycken boknördar från skolans bibliotek, och en fotograf från skoltidningen som Nikki utvecklar en crush på, men som hon aldrig kommer våga berätta för honom.
 
Omdöme:
 
Jag var inne på goodreads och läste en del recensioner, och det var verkligen blandade åsikter. Vissa gav den fem stjärnor och tyckte den var rolig, tog upp viktiga tonårstjejs-dilemman och vore perfekt för tonåringar, och vissa gav den en stjärna och tyckte den var platt, tråkig och en dålig rip-off av "Diaries of a Wimpy Kid".
Eftersom jag är en person som läst både "Diaries of a Wimpy Kid", "En Prinsessas Dagbok", "Adrian Mole" och "Mitt hopplöst Normala Liv", och liknande dagboksböcker, så känner jag mig ganska väl bekant med alla dagboksklichéer. Regel nummer ett: Huvudpersonen får inte vara populär. Regel nummer två: Om huvudpersonen är en tjej måste det finnas en bitchig, populär tjej med som kontrast till huvudpersonen. Regel nummer tre: Huvudpersonen måste ha en crush på en kille/tjej, helst den snyggaste/populäraste sådan (Det var längesen jag läste Wimpy Kid-böckerna, så det kanske inte gäller för just DE böckerna).
 
Och jag måste erkänna, boken är VÄLDIGT kliché. Jag menar, den där skolan är så stereotypisk det går att bli. Jag har, för det första, aldrig sett personen som skulle föreställt "skolans populäraste tjej" i verkligheten. Och nu för tiden finns det väl knappt de där bitchiga tjejerna som går omkring i korta kjolar med för mycket smink och stora runda örhängen? Jag menar, seriously, jag har aldrig sett såna typer, men jag kanske bara gått i fel slags skolor? Hur det nu är i USA vet jag inte, men jag känner mig tveksam till att ALLA skolor i USA är så himla stereotypiska.
Och för det andra är inte killar så patetiska att så fort de ser en snygg tjej så flippar de ut och vill slicka tjejens fötter, speciellt de som beskrivs som "nördarna" är extra desperata i böcker. Men de är ju helt från vettet, i vilket universum blir NÅGONSIN en "populär" ihop med en "opopulär", pfft, de pratar ju i nattmössan det är ju TOTALT omöjligt, och därför är det ju så HIMLA ROLIGT. (<--- font="" sarkasm="">

Sen så är Nikki väldigt otroligt jobbig. Hon framstår inte som särskilt smart. Hon är inte precis en läsare, vilket man märker när hon blir vän med Chloe och Zoey. Hon älskar Tyra Banks (huh?) och typiska pojkband. Det är ingenting jag har emot, men hon klagar HELA TIDEN, det är hemskt. Sen har hon en väldigt irriterande vana, att hon SKRIKER ut något, och sen skriver "men det sa jag bara i mitt huvud så ingen annan hörde". Exempel:
(Vi säger att McKenzie förolämpat henne)
"Och jag skrek "JAG TYCKER SYND OM DIG FÖR DU ÄR SÅ PATETISK OCH INGEN GILLAR DIG OCH INGET DU KAN SÄGA KAN SÅRA MIG FÖR DU ÄR BARA SORGLIG"
, men jag sa det bara i mitt huvud, så ingen annan skulle höra.
Rätt så irriterande, boken lurar en att tro att hon sagt något häftigt, för att sen kasta det i ansiktet på en och säga "haha, vi bara skojade, falskt alarm, hon har inte utvecklats alls".

Och nu till det jag gillade. Det är många fina illustrationer (kanske lite FÖR fina, de får inte lika roliga ansiktsuttryck när de är för fint tecknade) och för att vara ärlig var den ganska rolig ibland, inga gapskratt, men jag smålog större delen av boken. Och om jag hade varit lite yngre och inte så trött på alla stereotyper och dagböcker så hade jag tyckt väldigt mycke om den här boken. Men som sagt, jag har sett lite för många liknande grejer så det var inte riktigt my cup of tea. Men den växte och rekommenderas fortfarande. Det kanske låter som om jag inte gillade den, men det var kul att läsa och jag tappade inte lusten att fortsätta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar